Två av deltagarna, Maria Eriksson och Maria Lindqvist, på kursen i Camelidynamics med Julie Taylor-Brown den 26 — 28 aug 2011 har skrivit om kursen. Dessa kan ni läsa i sin helhet här.

Dessutom har ytterligare två deltagare skrivit om sina dagar på kursen i sina bloggar: Katarina Domstad och Stina Thisner.
Läs även Österlen Alpackas rapport.

Maria Eriksson

Så blev det då äntligen dags att fara ner till Österlen och träffa Julie igen! Efter att ha gått två introduktionskurser för henne, kände jag mig nu mogen att anmäla mig till denna fortsättningkurs hos Ann Marie och Paul på Österlen Alpacka.

Kursen var upplagd så, att dagen innan hölls en snabb-grundkurs och man kunde sedan göra påbyggnaden direkt de två dagarna efter. Sedan jag gått mina tidigare kurser har jag fått egna alpackor och hade nu ett helt annat utgångsläge; massor med frågor och funderingar har dykt upp och skulle nu få sitt svar, hoppades jag! Det var en brokig skara som samlades hos familjen Gerber-Santesson; deltagare från norska Bodö i norr och Danmark och Holland i söder gjorde, att frågor och kommentarer under kursen fick en mycket internationell prägel!

Yanataay lugn och trygg i Marias händer. Foto: T. Thornberg

För den som inte känner till begreppet ”camelidynamics” kan kort nämnas, att det är ett sätt att kommunicera med kamelider som utvecklats av Marty McGee Bennet i USA. Hon i sin tur, har hämtat inspiration från Linda Tellington Jones, också hon amerikan, känd för sin speciella förmåga att hantera hästar och andra djur, vilda som tama. Julie Taylor Brown har gått i lära hos Marty och håller nu själv kurser i ämnet över hela Europa.

Lördagen inleddes med lite uppfriskande teori och återblickar på grundkursens centrala frågeställningar. Alpackor är ju bytesdjur och är ständigt på sin vakt och beredda att upptäcka och undfly fara. Grunden i all hantering är därför, att få alpackan att känna sig lugn och trygg och i balans med alla fyra fötterna stadigt på marken. Först då kan man begära, att den ska förmås att lära sig någonting; en vettskrämd alpacka fattar ingenting!

Att acceptera en grimma hör till det mest fundamentala en alpacka måste lära sig. Julie betonade hur viktigt det är, att grimman är av rätt storlek och korrekt anpassad. Alpackans huvudform skiljer sig från hästens i det, att näsbenet är mycket kortare och nospartiet utgörs till större delen av mjukt brosk. Detta medför, att grimmans nosrem måste sitta mycket högt, alldeles under ögat, annars klämmer den ihop näsborrarna och alpackan kan inte andas. Hur grimman justeras är en fråga om liv och död ur en alpackas synvinkel!!

Kloklippning utan att lyfta fötterna. Foto: T. Thornberg

Efter att ha testat på uppblåsbara alpackahuvuden i plast, var det äntligen dags att gå ut och träffa djuren. Alpackorna fördes in i hanteringsfållorna och så fick vi börja praktisera. Att sätta grimman på en sprallig alpackakille är faktiskt svårare än på ett uppblåst plasthuvud...

Frågan om kroppslig beröring är känslig när det gäller alpackor; dessa djur är inte speciellt keliga av sig, men vi måste i alla fall hantera dem i många olika sammanhang. Marty har utvecklat en hel serie med olika sätt att beröra en alpacka, ”Ttouch” efter Linda Tellington Jones; beröringar som är lugnande och förtroendeingivande.

Anne-Line viskar något i Nahuels öra. Foto: T. Thornberg

Flera av dem har Julie tagit upp förut i de grundläggande kurserna och nu fick vi lära oss en massa nya. De har lustiga namn, de här rörelserna, som t.ex. ”clouded leopard”, ”abalone Ttouch” och ”racoon Ttouch”; de har namn efter olika djur så att man på så sätt ska kunna komma ihåg dem lättare.

Nu tillkom ”python lift” då man tar ett tag nedtill kring alpackans hals och pressar mjukt och sakta en liten bit uppåt så att skinnet följer med, alltmedan man drar ett djupt andetag. Så andas man ut och drar samtidigt händerna sakta neråt igen . Så tar man ett nytt tag, lite högre upp, och gör om samma sak. Denna rörelse löser spänningar i halsen och får alpackan att slappna av.

Tina med catch rope. Foto: T. Thornberg

En rolig rörelse är ”tarantellan”; då ”går” man med fingrarna längs alpackans rygg och stryker samtidigt tummen mot ryggraden. Detta upprepas på ömse sidor om ryggraden och verkar uppmjukande på en stel och spänd rygg.

En tredje rörelse är ”zigzag”, här trycker man försiktigt hela handflatan från ryggraden omväxlande mot ena och andra sidan snett neråt och drar sedan åt sig handen igen, nu med fingrarna krökta som klor. De gillade de!

Allt emellanåt var det matdags, och vilken mat! Ann Marie är av den övertygelsen, att en alpackakurs, det är inte bara teori och praktik, det är en social happening i alla dimensioner; inte minst vad det gäller maten. Till lunch levererades stora brickor med kallskuret av de mest delikata slag, gratänger, sallad och nybakat bröd, och på kvällarna bar det av till någon originell krog i grannskapet, med olika lite udda specialiteter. Vilken fest! Och, dessutom, en sak som särskilt gläder en norrlänning, uppe i kurssalen stod hela tiden fulla lådor med nyskördade äpple, päron och solmogna tomater. Bara och ta för sig!

Nå, tillbaka till kursen.
Nu var det dags att avhandla temat ”besvärliga alpackor”, ex. såna som sparkar, som spottar eller bara lägger sig ner när man vill dem något. Att hantera sådana djur kan vara nog så besvärligt. Alpackor avskyr att bli fasthållna, så det gäller att hitta metoder att kontrollera dem utan för mycket närkontakt.

Då finns det en metod, kallad ”Taming the Tiger”; alpackan står i hanteringsfållan med grimma och ledband på, och hålles av föraren. Så fäster man en lång lina i ringen på motsatta sidan av grimman, låter den gå runt en stång på fållans bortre sida, tillbaka genom grimmans undre ring och vidare till föraren. Denne har nu två band i handen och kan på detta sätt kontrollera alpackans huvudrörelse i två riktningar även om han står en bra bit ifrån. Föraren styr in alpackan mot fållans bortre sida och håller den kvar där genom att balansera huvudets rörelser, medan en andra person kan titta på klor, injicera eller göra andra nödvändiga ingrepp. Och alpackan slipper att ha någon som står alldeles invid huvudet och håller fast.

Noel blir alldeles lugn av "body wrap". Foto: T. Thornberg

Ett sätt att få en stressad alpacka att lugna ner sig inför en behandling, är att trä över den en ”body wrap”. Det är i princip en lång och bred elastisk binda med kardborreband i ändarna. Man för bandet runt alpackans hals, fäster ihop ändarna, vrider ett par varv och för sedan den bakre öglan försiktigt ner över baken halvvägs ner på låret. Varning för sparkar! Men, efter en stund lugnar den ner sig och blir betydligt mer mottaglig för kontakt. Man vet inte hur detta fungerar egentligen, men de allra flesta alpackor reagerar positivt på behandlingen.

Att gå ut och gå med sina alpackor är väldigt roligt, både för en själv och för djuren. De lite mer nervösa individerna kan ha svårt att slappna av under promenaden och plötsligt slänga sig okontrollerat åt ena eller andra hållet. Detta är väldigt besvärligt och kan bli farligt för ett djur med så lång och känslig hals. Här hade Julie en bra metod; man fäster ett ledband också i andra sidan av grimman och har då två koppel i handen när man går. När alpackan slänger sig åt sidan har man mycket bättre kontroll över rörelsen när man nu påverkar båda sidor av huvudet.

Ett annat ämne som Julie tog upp var ett speciellt fenomen hos camelider, ”The Berserk Syndrome”, ett djur som förlorat respekten för människan och kan bli direkt farligt. Uttrycket innebär ungefär ”felprägling” eller ”överhantering”. Detta beteende är inte medfött utan har i princip alltid uppstått genom felprägling. Små alpackor är oemotståndligt söta; man vill så gärna klappa och ta upp i famnen men det är det sämsta man kan göra! Har man ett moderlöst föl som föds upp med flaska, är frestelsen än större att trösta och gosa och är det dessutom ett hingstföl, så bäddar man verkligen för problem! Fölungens lilla hjärna är väldigt påverkbar den allra första tiden i livet, och får ungen då för mycket kontakt med människor så blir det förskräckligt förvillande och den vet inte om den är alpacka eller människa. Denna förvirring sitter i och när alpackan blir könsmogen ser den människan som en artfrände och vill leka och utmana som den skulle gjort med en annan alpacka. En vuxen alpackahingst väger 80-90 kg och att få den över sig när man går in i hagen är inget vidare!

Nej, man får förhärda sitt hjärta, inte gosa med fölen, och till den moderlösa räcker man nappflaskan medan man håller den andra handen bakom ryggen och tittar åt annat håll. Låt den växa upp i flocken; den får snart kompisar bland de andra fölen och klarar sig utmärkt.

Därmed inte sagt, att man aldrig får röra vid fölungen; Julie visade hur man redan efter nån vecka kan börja vänja den vid att få en lina över halsen; att man känner neråt benen och masserar lite mjukt runt munnen. Bara små korta stunder i taget och med flera dagars mellanrum. Och detta sker förstås när både mamma och fölunge befinner sig i hanteringsfållan.

En rolig övning vi fick nosa lite på också, var klickerträning. Man har en liten dosa med ett metallbleck i, som man kan få att ge ifrån sig ett klickande ljud och så vänjer man alpackan vid, att varje gång klicket hörs, får den en godbit. Så småningom kan man använda klicket till att belöna djuret precis det ögonblick det utför den rörelse man eftersträvar och det gör inget om själva godiset kommer lite efteråt. Inlärning har ju mycket med timing att göra och på detta sätt kan man reagera mycket snabbare än man gör då man först måste plocka upp belöningen ur fickan och sedan räcka fram den.

Vad vi också fick en inblick i, var hur man lär en alpacka att bära packning. Det är väl mest kusin laman som förknippas med sådana färdigheter, men även alpackor kan lära sig denna konst. Man börjar med att använda en ”body wrap” så alpackan vänjer sig vid att ha remmar runt hals och bakdel och så lägger man sedan på ett band även runt magen. Ja, så småningom kan man pröva med ett par lätta packväskor av den typ man har till hundar och med rätt alpacka och tålamod hos föraren, så kan man så småningom ge sig ut i naturen med kaffetermos och bullar i packningen och ha hur mysigt som helst!

Detta är nånting jag själv skulle vilja satsa på, i alla fall. Ja, detta och mycket, mycket mer, fick vi prova på under de här spännande dagarna och alltför snart var det ändå dags att packa ihop för att fara hem. Men vi hade fått med oss mycket i bagaget, massor av nya övningar att testa på egna djuren därhemma, många nya vänner och härliga minnen att leva på ett bra tag framöver i höstrusket.

Återstår bara att tacka Julie för en toppenkurs och Ann Marie och Paul för deras gästfrihet och för att de ställer upp med sina djur så vi nybörjare får möjlighet att förkovra oss vidare i alpackornas gåtfulla språk!

Maria Ericson
Alsen, Jämtland

Maria Lindqvist:

En kurs om och för alpackor på Österlen

Camelidynamics: hantering av alpackor (och lamor) baserad på ömsesidig respekt och förtroende! (Min egen tolkning!)

Jag heter Maria och ”är en kvinna i min bästa år” bor i Degerfors men min familj och vi är alla nybörjare på alpackor, men har haft hästar och andra djur, hela livet. Jag blev ganska hastigt med alpackor (tre stycken tjejer till och med) 1 augusti i år.

Planen var att:

1. lära mej så mycket som möjligt.
2. ordna logistiken hemma, med hagar och stall
3. gå på kurs för att lära mej hantera dom på ett för alpackor så bra sätt som möjligt
4. Ta hem alpackorna våren 2012

Det var en bra plan! Men den sprack!
Orsaken till det är att jag är jag, och när jag vill göra något så … gör jag det! Tur för mej har jag en Sambo som är bra på att ”gilla läget”! (även om han ibland uttrycker en önskan om – en etta i stan med EN plastpelargon!)

Hittade Österlen Alpacka på nätet och tog kontakt med Ann Marie och Paul, fick komma och hälsa på nere hos dom, fick vara med och visa deras alpackor på utställningen, hittade min tre ljuvliga Tanter, (tant Grön, tant Brun och tant Gredelin!) därav tanter! ;-)
Fick vara med när dom klipptes, slet halva sommaren med att sätta upp staket och fixa till i ladugården och den 30 juli åkte vi ner till Österlen Alpacka, var med på en helt underbar konsert i alpackastallet med en boliviansk grupp och tog med oss Tanterna hem!
Som ni ser sprack tidsplanen duktigt! & ordningen.. ja, den blev inte riktigt som jag (eller min sambo) tänkt oss… men det blev bra i alla fall, så...

Jag var på kurs hos Österlen Alpacka i Camelidynamics den 26-28 augusti i år. Det var en upplevelse som jag kommer att minnas med glädje, och så länge jag har alpackor (resten av våra liv, hoppas jag!) så kommer jag (vi) och våra alpackor att kunna använda dom kunskaperna dagligen!

Jag var med på en nybörjarkurs på 1 dag, och en Refresh and Improve-kurs på 2 dagar. Sammanlagt blev det kurs, 3 dagar i rad. Då jag inte hållit på med Alpackor speciellt länge, (träffade min första i slutet på februari i år) så kände jag att en kurs i Camelidynamics, det var ett bra sätt att börja på.

Jag ville gärna lära mej att kommunicera med och hantera alpackor på ett så naturligt och respektfullt sätt som möjligt och samtidigt ha roligt tillsammans med dom!
Jag ville lära mej att ha ett öppet sinne, att kunna vara lyhörd för alpackornas sätt att kommunicera och att få dom att förstå mej och kunna tyda mina signaler och känna förtroende för mej och det jag gör med dom. Samt att kunna göra sånt som dom inte tycker är så trevligt tex injektioner och klippa klor på ett så smidigt och för alpackorna med så lite obehag och stress som möjligt.

Allt det hittade jag i CAMELIDYNAMICS!!! 

Instruktören i Camelidaynamics hette Julie Taylor- Browne och kommer från Storbritannien, hon var jättebra på att förklara och att ta sej tid till att hjälpa alla, trots att vi alla hade olika erfarenhet och massor med frågor.

Det kändes verkligen att hon brydde sej om att alla deltagarna skulle få ut så mycket av kursen som det bara gick, och att hon var mån om att vi skulle få all hjälp att lösa svårigheter och ev problem.

Det var en upplevelse bara det!

Vi var på Österlen alpacka hos Ann Marie och Paul Gerber-Santeson, på deras gård i Skåne. Där fanns verkligen allt man kan önska sej för en lyckad kurs. Det var verkligen en oförglömlig kurs på många sätt. Ann Marie och Paul hade ordnat allt så smidigt, från supergod mat till lunch till både unika och mysiga ställen, där vi åt middag och umgicks på kvällarna. Vi var mellan 18-20 deltagare varje dag, (alla gick inte alla tre dagarna). Det var roligt att se att det kom så många alpacka entusiaster både från Sverige, Holland, Norge och Danmark med på kursen!

Paul och Ann Marie hade ordnat med ca 10 fållor med 2-3 alpackor i varje fålla, hingstar och valacker. Vi tränade praktiskt två och två, på olika alpackor hela tiden.

Det upplägget gjorde att man kunde träna på en massa olika alpackor med olika temperament och att vara två kändes tryggt när man inte kände någon i gruppen tidigare. Jag hade förmånen att få träna med samma ”partner” alla tre dagarna! Det var verkligen jättekul!

Vi gjorde så mycket, och hade både roliga och lärorika teoripass med uppblåsbara alpackahuvuden,( för att inte utsätta alpackorna för alla våra trevande försök) som Julie blandade med de praktiska passen.

Hon delade med sej av många både roliga och lärorika berättelser om vad hon varit med om både som domare på alpackautställningar, fleeceshower och som uppfödare och tränare av Alpackor och Lamor. Hon är nu med i en organisation som hjälper djur som på nått sätt fått problem med människor.

Vi hade bla grimträning, (något som jag tror alla tyckte var både nyttigt och roligt), lastträning i trailer, (vilket ju kan ha sina svårigheter om man inte vet riktigt hur man ska tackla de problem som ev uppstår), bodyscoring, TToutch,( som känns som ett riktigt bra sätt att komma nära alpackorna och dom tycker verkligen om den sortens beröring, jag med!) och Klickerträning (ett jättekul sätt att belöna och lära alpackorna nya saker). Hon visade oss också hur man kan börja att träna, framförallt lamor, att bära packning, samt visade hur man kan handklippa, det gäller nog också främst lamor.

Vi fick också träna på att ”fånga” in alpackor, på ett för dom, inte skrämmande sätt, för att kunna börja att hantera dom, och vi tränade på att leda alpackorna i alla möjliga situationer.
Julie hade också med en massa bra Camelidynamics-utrustning, och olika hjälpmedel för att göra hanteringen av alpackor och lamor så smidig som möjligt, både för oss och dom.

Hon visade också en jättesmidig grimma som man kan ställa både nosrem och nackrem, och så visade hon hur en alpackas skalle är uppbyggd och hon betonade hur viktigt det är att alpackan har en väl anpassad grimma, som man kan ställa in, beroende på t ex hur mycket fleece den har på sitt huvud, så att grimman INTE kan glida ner och lägga sej på ”näsan” på alpackan och täppa till luftvägarna. Vi hade som sagt mycket träning i att hantera Alpackor i fålla, den delen av Camelidynamics känns det redan nu som om jag har mycket nytta av!

Jag fick ett helt nytt sätt att se på alpackor, deras sätt att kommunicera med varandra och vårt sätt att kommunicera med dom. Inte för att jag hade så mycket koll innan, men jag tror att när man som jag går över från ett annat djur, i mitt fall hästar, så är det lätt att dra förhastade slutsatser!

Den här kursen i Camelidynamics fick mej att se hur jag ska kunna utvecklas tillsammans med alpackorna på deras villkor, och jag ser fram emot att kunna hantera alpackorna för att kunna uppnå ömsesidig respekt och förtroende1.

Jag vill rikta ett stort TACK till Alpaca Nordica för att dom ville publicera min lilla berättelse om mina egna upplevelser på ÅRETS BÄSTA ALPACKAHANTERINGS KURS I SKÅNE, utan att lägga värderingar i det jag skrivit. Jag tar fullt ansvar för vad det står i den, hur den är skriven och om någon har åsikter eller undrar något, om det som står i texten står JAG till svars för det, ingen annan.

Maria Lindqvist
nybliven och lycklig alpackaentusiast!